Nu tar vi dem!

Lögnerskan Vivan Bruus som företräder Vretmåla Hembygdsmuseum har snickrat ihop något som ska föreställa en kort resumé av Vretmålas historia.

Jag har varit i kontakt med Lantmäteriet samt en före detta adjunkt i historia (som numera ägnar sina dagar åt att bygga upp en replika av ett tyskt fältläger från andra världskriget i sitt vardagsrum - imponerande!). Båda säger att det som Vretmåla hembygdsmuseum skriver i sin blogg är en orgie i faktafel och en hallucination, en dröm, en lögn.

Segervittring, mina vänner, är bättre än god mat, gott vin och bra porr på en och samma gång.

I Vretmåla ligger en fisk begraven

Låt mig säga såhär: enligt Google finns det inget som heter Vretmåla över huvudtaget. Ingen annan än jag och Vretmåla Hembygdsmuseum har skrivit ett endaste ord om Vretmåla. I alla fall inte på internet.

Fråga: är hela Vretmåla en lögn?

Det luktar fisk.

Aktuell rapport

Lögnarna på Vretmåla Hembygdsmuseum känner sig kränkta. Och ja, det var jag som satte upp lapparna på Arlanda. Vad kan man säga - mer än att "it's on"?

Skit samma. Nu: fokus. Blodskamp.

Vi ses i cyberspace.

Kvällens rapport från fronten

Jag kan med glädje meddela att alla som landar i Sverige från och med ikväll möts av en stilstudie i psykologisk krigföring. De som lämnar landet vinkas av på samma sätt.

Vretmåla hembygsmuseum = lögnare. Vretmåla hembygdsmuseum = historierevisionister.

Mission accomplished. Over and out.

NU ÄR DET KRIG!

Vretmåla Hembygdsmuseum kallar mig rättshaverist och kulturhatare. Vivan Bruus som är anställd på museet anklagar mig för att smutskasta deras verksamhet och för att fara med osanning om densamma. Guilty as charged, säger jag.

En rundringning bland människor som umgåtts i kretsen kring Sune Mangs (och jag känner många av dem mycket väl) ger vid handen att Mangs aldrig talat om Vretmåla, besökt Vretmåla och sannerligen inte bott i Vretmåla. En googling på Sune Mangs och Vretmåla ger fyra ynka resultat. Och det enda resultatet som har något med saken att göra är den här bloggen.

Vildmannen som bor i min buk har vaknat. Jag ger mig ut i skogen och påkar ner en älg. Jag sliter skinnet av älgstackarn och biter ett hål i det. Jag trär den ymnigt blödande huden över mitt huvud. Jag svingar påken över mitt huvud och brölar. Öööuuuuäähhh. Det är krig!

Vretmåla museum - ni har startat något ni inte kommer kunna kontrollera. I afton kommer jag att täcka hela Arlanda flygplats med lappar: "VRETMÅLA HEMBYGDSMUSEUM = LÖGNARE!".

Ilska! Våld!

Jag tvingas härmed anmäla att min respekt för människor har dött. Nu stundar ett vilt misantropiskt överdåd. Människor är mördare och deras munnar är kloaker.

Jag är en stor fan av Sune Mangs. Det föranleder minst en googlesökning på hans namn om dagen. Imorse ramlade jag därför över den här bloggen. Vretmåla Hembygdsmuseum. Satans lögnare! Ni kissfläckar på mänsklighetens byxor!

De hävdar att de har köpt in Sune Mangs frisyr. Och att Sune Mangs kommer från Vretmåla.

För det första: Som de mycket riktigt påstår har man inte köpt en hel frisyr - men hårstråna de kommit över har aldrig i helvete tillhört Sune Mangs. Färgen, kvaliteten - ja, allt - är fel.

För det andra: Sune Mangs är inte född i Vretmåla (som jag antar ligger i Småland eller något annat skitlandskap). Han är född på Kaskö. I Finland! Brytningen ljuger inte.

Jag kommer använda mig av en synnerligen aggressiv körstil i mitt yrkesutövande idag. Eventuella skadekostnader debiteras Vretmåla Hembygdsmuseum.

En vackrare vardag

När sista körningen är avklarad passar jag på. Jag slinker in på toan och tejpar upp små post-itlappar under alla toalettlock. Lappar som är försedda med små - men diaboliska - budskap.

Från: "Av renhorn och fjälster kan man göra de mest underbara små pastiller" och "Och jag har myrra i min pung, sa den tredje vise mannen" till: "Tänk på något fint", "Jag har ingen kompis- vill du bli min kompis?" och "Visst är det svårt att kissa när man vet alla ser och hör". You name it, liksom. Naturligtvis är detta också en utmärkt kanal för den som är intresserad av rätthaveri.

Nåväl. Skörden av ansträngda ansiktsuttryck har hitintills varit överraskande god. Om ens arbetsgivare inte släpper till på några löneförmåner är jag fan inte den som klagar. Jag hittar på mina egna.

Men det vore vansinnigt trevligt att hitta på ett mer långsiktigt sätt att döva tillvarons dunkande monotoni. Jag tänker mig att man skulle kunna tatuera in sitt eget smilande ansikte på magen. Så är det bara att titta nedåt när man känner sig lite slak. Och så blir man genast glad som en lärka igen. Kvitt-kvidevitt.

Premiär (sill-premiär, alltså)

Hej.

Jag fascineras enormt av livet i haven. Tänk bara på sillen, till exempel. De simmar runt i stora stora stim, och de vet precis vart de ska någonstans. Det kallar jag kollektivt medvetande. Och så byter de namn ibland - till strömming. Genialt!

Vidare är de till stor njutning för oss människor - stekta, kokta, inlagda och Gud vet vad. Livet är bra härligt ibland. Men jag önskar att vi tog vara på havets frukter på ett mindre slösaktigt sätt. Sillens resa behöver inte alls vara slut bara för att dess kött nått människomagen, så att säga. Till exempel kan man göra finfina vindspel av överblivna sillskinn.

Och räkor! De är bland annat outsinliga källor till bus och skoj för alla barn. Man kan sätta räkor i mungiporna och låtsas att de är betar. Sedan är det bara att sticka ut i skogen och leka elefant. Eller kör upp en räka i varje näsborre - en finfin lösmustasch. Roligare än en hel påse med kul.

Nåja. Det börjar bli dags att tänka på refrängen. Eller rättare sagt: jag har ett litet pyssel att utföra innan jag rullar hemåt igen. Jag återkommer.